Det tysta lidandet, att leva med yrsel och balansrubbning

Symtom från yrsel och balansrubbingar syns inte alltid. Den lämnar inga blåmärken, inget gips, inga bandage. Ändå kan den ta över hela livet. Många patienter som drabbas av yrsel och balansrubbningar beskriver inte främst symtomen (som kan vara mycket problematiska i sig) som det svåraste, utan allt det som följer med i det tysta.

När självkänslan börjar vackla

Att inte kunna lita på sin kropp förändrar hur man ser på sig själv. Det som tidigare var självklart, att resa sig upp, gå ut, delta i samtal eller röra sig spontant, blir plötsligt osäkert.

Många börjar ifrågasätta sin egen förmåga. De känner sig svaga, opålitliga eller till besvär. Självkänslan naggas i kanten, ofta utan att omgivningen märker något alls.

När identiteten förändras

Yrsel påverkar inte bara vad man orkar göra, utan även vem man upplever sig vara. Det som tidigare var den trygga kollegan, den spontana vännen, den aktiva föräldern eller partnern kan långsamt ersättas av någon som måste planera, avstå och kanske försöka förklara. Sorgen över att inte längre känna igen sig själv är något många bär i tystnad.

Kommer det att gå bra? Finns det någonstans att sätta sig? Tänk om det kommer tillbaka?

Skuld och skam

Ett återkommande tema hos patienter med dessa symtom är skuldkänslor. Skuld över att ställa in, skuld över att inte orka som förr, skuld över att vara den som andra behöver ta hänsyn till. Och ofta också skam. Eftersom yrselsymtomen inte alltid syns kan det vara svårt att förklara. Många patienter beskriver hur de hellre hade haft ett gips på armen, något konkret, något synligt, så att andra direkt kunde se att de faktiskt inte mår bra. Och just för att det inte syns riskerar det att bagatelliseras, både av omgivningen och ibland av vården.

”Då hade jag sluppit förklara. Sluppit ursäkta mig.”

Vårdens roll, att göra det osynliga synligt

I mötet med yrselpatienter har vården en avgörande roll. Inte bara i att ställa diagnos eller erbjuda behandling, utan i att bekräfta det som inte syns. Att sitta ned med patienten och att lyssna på berättelsen bakom symtomen. Att hjälpa till att sätta ord på det som patienten själv ofta har svårt att formulera. Det betyder att vården ska kunna förklara att:

• yrsel är verkligt

• reaktioner som oro, undvikande och trötthet är förståeliga

• lidandet inte är ett tecken på svaghet

Att med pedagogiska förklaringsmodeller kunna förklara och exemplifiera vad patienten lider av minskar ofta både skam och skuld. Det ger en helt annan förståelse både för patienten själv och för dess omgivning.

Genom kunskap, förklaringar och ett respektfullt bemötande kan vården hjälpa patienten att successivt återfå tillit till sin kropp, till sin förmåga och till sig själv. Att stegvis återerövra spontanitet, delaktighet och identitet. Ibland är det mest läkande inte en ny undersökning, utan att någon i vården säger:

”Det här påverkar dig på riktigt. Och det är rimligt.”

När vården tar detta ansvar bryts det tysta lidandet. Det osynliga blir synligt. Och patienten slipper bära allt ensam.

Signerat Daniel Petersson, specialistsjukgymnast i neurologi, doktorand.

Disclaimer: Inlägget ska inte ses som något medicinskt råd till varken patienter eller vårdgivare utan ska reflektera författarens samlade erfarenheter inom området. Rehabkurser svarar aldrig på frågor rörande specifika patientfall.